onedirectionloveffs.blogg.se

Tidigare:

Det brukade inte kännas såhär när vi blev intervjuade, det har funnits gånger då jag har varit nervös men inget var något jemfört med detta. 

Hur skulle jag hantera situationen? Skulle jag klara av att se henne och sedan låtsas vara hennes pojkvän, det var egentligen allt jag ville men hon... hon älskar inte mig, hon lämnde mig och tog med sig en stor bit av mitt hjärta. 

Hon kom gåendes ut med ett leende och gick sakta men elegant mot oss. 

Harry lade sin hand på min rygg och klappade till mig. 

-It's alright mate, viskade han så att ingen annan hörde. 

-Have a seat! Sa Kate och log stort mot Anna. 

Vi makade på oss så att hon fick plats och hon hamnade bredvid mig i den stora soffan. 

Jag undvek ögonkontakt eftersom jag inte ville visa något. 

-So Anna! How are you doing? frågade Kate. 

Annas bekanta parfymlukt nådde mig och värmen från hennes kropp. Anan påverkade mig så mycket att jag snart förlorade kontrollen över mig själv. 

-I'm great! Sa Anna och log mot Kate. 

-Thats good to hear! 

 

-How do you guys handle the fans? Det hade gått några minuter nu och de typiska frågorna började komma. 

Jag tog över den här frågan och öppnade munnen för att börja prata.

-They are really friendly and understanding so it's not so hard, medgav jag och Kate nickade förstående.

-You guys really are a cute couple! Sa hon och publiken jublade.

-Thanks, sa Anna. 

 

 

Jag satte på mig tröjan jag kommit hit i och lämnade kläderna där jag hämtat dem hos stylisten. 

Detta var egentligen en stor chans, Anna var knappt några meter ifrån mig i ett annat rum och denna chansen fick jag inte missa.. 

Och om hon inte vill prata med mig så.. så får jag hitta på något och gå därifrån.. 

Nej.. Jag kunde inte bara öppna dörren och börja prata.. Desperat var jag ju men jag kunde inte riskera att visa det. 

Kom igen Niall! Gör det bara din mes! Tänkte jag för mig själv. 

Jag blockerade tankarna, reste mig upp och gick ut ur min loge för att sedan hitta hennes loge. 

 

Jag andades in och ut innan jag nackade på dörren.

-It's open! Sa hennes röst innifrån och jag öppande.

-Who is i.. Niall? Sa hon förvånat. 

Det bankade hårt i hjärtat på mig och jag skruvade lite nervöst på mig. 

-I just wanted to see how you're doing.. sisnce we haven't talked in a while.. sa jag tyst och väntade på ett svar.

-I'm... fine.. Thank you for caring Niall, how are you? mumlade hon och började fippla med sitt hår.

-I'm, you know.. life is moving on..

svarade jag.

Det kändes som om vi vore tanter som pratade om vädret på gatan efter att ha levt på oliak ställen i flera år... och jag gillade det inte.

Kanske ska jag säga det jag ville säga? 

Jag ville på ett sätt.. jag vill inte prata bort det men samtidigt vågar jag inte riktigt.

-So.. i actually.. um came here to talk to you... sa jag. 

Nu var det gjort.. jag måste bara fortsätta babbla.

Hon nickade bara oxh det var nu jag skulle börja prata.. 

Jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

-Anna, I don't like howit ended.. I understand that you don't... wan't to but things doesn't have to be like this.. can we start again? 

Jag kände hur varje cell i min kropp hatade detta, hur jag bara ville spy. 

Annas ögon var hårt spända i mina och jag vågade inte bryta vår ögonkontakt, jag blev varm i hela kroppen och denna situation var inte så bekväm.

-As friends? fortsatte jag. 

Nu hade jag förstört allting. Sagt var sagt, vi kunde aldrig bli mer än vänner nu.. Men kanske vaar det bäst så? Vi kanske inte är menade för varandra? 

-I'd love that, sa hon med ett leende.

Hon lade armarna om mig i en lös kram. 

-Thanks Niall, it means a lot to me, we're gonna be grest friends. 

En muskel i min kropp gick sönder när hon sa det, den stora muskeln som fungerade för henne... Mitt brustna hjärta. 

Kunde jag göra annat än att nicka och le? nej.. 

 

 

 

-Yeah, Lou, i will, don't worry she's fine! She's just parking her car, i'll tell her to call you right when she gets back. 

Skrattade jag genom Isabells telefon.

-Promise! Sa han och jag suckade.

-I promise! Sa jag. 

-Fine, thank you Bells, sa han lekfullt.

-Bells? frågade jag misstänksamt.

-My new nickname for you. Sa han och jag fnissade.

-Bella, is my nickname.

-So, Bells is your nicknames nickname, shut up and let me call you that now, 

-Haha, fine, 

 

Isabell kom in och lade nycklarna på bordet. 

Hennes föräldrar skulle ut så hon var tvungen att flytta sin bil så att deras skulle kunna koma ut. 

-Louis ringde och jag svarade nyss, sa jag och hon lös upp. 

Så typiskt att hennes leende tredubblas varje gång man nämner honom.

-Han var så otålmodig och orolig, det var sååå gulligt! Sa jag och hon skrattade.

-Vad sa han? frågade hon ivrigt. 

-Jag sa att du ringer honom så ta och gör det nu. 

Hon nickade och tog mobilen från bordet där jag lagt den.

 

-Hi Louis, Bella told me you called? sa hon och sedan började Louis berätta, vad han nu beröttade.... 

---

 Bara vänner? Jaha.. så gick det med det.. 

Vad tror ni kommer hända?